En vis dassbok sa till mig en gång...
För att återknyta lite till gårdagens inlägg.
Jag gjorde några fantastiska bilder på haren jag såg medan jag bloggade. Bilder som ni aldrig kommer att få se, för dom sitter på näthinnan och kommer aldrig att publiceras eller ens framkallas... jag gjorde dom med ögongen. Jag och hundarna var ute på promenad, vi har knappt mer än lämnat tomten när jag får se den ståtliga haren igen. Jag har kameran på axeln men det var ingen idé att ens tänka tanken att fotografera. Den ena hunden var lös och våra hundar är jakthundar... jag var ju tvungen att hindra Ricco från att upptäcka och börja jaga detta fantastiska djur. Så det blev många bra bilder, men bara i mitt huvud tyvärr.
Jag läste i en dassbok en gång ett citat som jag inte fören nu har förstått fullt ut.
"Den som går längs en rak linje kommer tillbaka till där den började."
Att gå längs en rak linje genom livet kan tyckas behagligt. Inga oväntade vändningar, inga oförutsedda händelser, bara en rakt ut stakad väg. Enkelt. Eller? Vad har livet för innehåll då?
Man blir aldrig starkare, man stöter inte på några utmaningar, men får inga nya erfarenheter. Det måste vara ett tråkigt liv. Det är mot gångar som stärker, med gångar som lyfter, uppförsbackar som bromsar nedförsbackarna så att det inte går för fort. Dessa berg och dalbanor är till för att stärka oss som människor. Ibland är det tungt och man tycker att livet är orättvist. Men när man kommit igenom det så ser man på livet med andra ögon, men drar lärdom av det som finns att lära i det som hänt och man kan fortsätta framåt med ny erfarenhet i den berömda "ryggsäcken".
Sensmoralen i detta är: underskatta aldrig en dassbok. Jag har läst mycket i denna dassbok som jag nu förstår innebörden av mer och mer...
Från våran dassbok:
En nybliven bonde ville ägna sig åt fåruppfödning och köpte därför en skock får. Efter ett par månader hade fortfarande inget får blivit dräktigt, så han ringde upp en veterinär som föreslog att bonden skulle prova artificiell insemination. Bonden visste inte riktigt vad det var, men låtsades inte om det utan frågade bara hur man visste om fåren var dräktiga eller inte. Veterinären svarade då att fåren skulle lägga sig ner i gräset om de var dräktiga.
Efter samtalet funderade bonden på hur han skulle göra och kom fram till att den artificiella inseminationen innebar att han själv skulle göra dem dräktiga. Han lassade in fåren i sin lastbil och åkte ut med dem i skogen och satte på dem och åkte sedan hem. Följande morgon tittade han ut genom fönstret och såg till sin besvikelse att alla fåren fortfarande stod upp. Han lassade in fåren i lastbilen och åkte ut i skogen och satte på dem. Detta upprepades i flera dagar, och bonden började känna sig rejält sliten. När han vaknade den femte morgonen var han så spak att han knappt kunde ta sig ur sängen. Han frågade sin fru om fåren låg i gräset. Hon svarade: Nej, men de har gått upp i lastbilen och en av dem sittar och tutar...
Hehehe...
Det är inte bra för dig att vara ledig, du har för lite att göra... Du behöver nog jobba... ;)
Man kan jämföra fotografer (uppenbarligen, det gör ju de flesta) - men ingen kan jämföra fotografer som bara fotograferar med ögonen. Ta vara på ditt, troligen enorma, förråd av små bilder som du har i huvudet. Det kan möjligen tas ifrån dig - men ingen annan kan ha så stor nytta av det som du.
Kram till min vän
Sånt är så himla typiskt! Naturen är väldigt busig - skapar vackra bilder när man inte har någon kamera!
Och btw..JAG KOM IN PÅ FORSA :D Jag är så otroligt glad! Tänkte bara om du ville veta ^^ :)
Kloka tankar och iakttagelser. :) Dassboken har vi också, till och med den förbjudna dassboken. Och man hittar alltid nåt klokt även i sådana böcker.
Och jag är överens med dig, allt vore så mycket tråkigare och förutsägbart om det bara gick spikrakt och allt skulle varit enkelt. Som människa vill man gärna att det ska vara så, men om man tänker efter riktigt så vill man ändå inte det.
Jag vet hur det är att gå i motvind... länge, länge... Jag vet hur det är att gå i ständig uppförsbacke och känna att orken tryter mer och mer. Ibland har jag undrat, varför. Men det är inte alltid man får alla svar direkt. Dom kommer så småningom och det är väl då först man förstår helt. Om just varför. Även om det känns motigt just nu och allt ibland kan kännas som om det mörklagts helt och man frågar sig varför vissa ska utsättas så mycket det bara går. Varför det aldrig tycks vända. Men jag vet ju att det vänder nån dag. Men jag vet inte vilken dag.
Många gånger blir jag arg över orättvisan, varför man ska prövas så länge. Men det får man ta. Bara bita ihop och fortsätta gå i motvind. Under tiden kan jag fortsätta med mitt skapande. Och sen får jag också uppleva när allt släpper. För det gör det. Nån dag. Som sagt.
Kramar!
