marielldahlstrom

Nu har jag en ny blogg: http://marielldahlstrom.wordpress.com/ är min blogg adress från och med nu.

 Välkomna att titta in där!

Vad gör du då?


Hur mycket behöver man visa? Den ständiga frågan...


Självporträtt?

Här är några av mina bilder som jag hade på foto klassen08/09 utställning på Hälsinglands museum i Hudiksvall i april i år.

Mina bilder handlar om varför man har så bråttom att bli vuxen.
Jag har aldrig direkt haft bråttom att bli vuxen, men ändå kan jag känna när jag går förbi ett daghem och ser barnen leka i på gården eller i parken att jag skulle gärna vilja var en av dom igen.  Om så bara för några minuter få slippa vara vuxen med ansvar och problem och allt annat det innebär att vara vuxen.

Men varför låter vi våra barn växa upp så snabbt?
Varför hindrar vi inte det och istället uppmanar dom att vara barn och leka som barn.
Tids nog kommer dom bli vuxna och kanske kommer dom då också önska att åter kunde få vara barn om bara för en stund.

Varför klär vi våra barn i smala kort kjolar och åt sittande urringade linnen?
Kan dom leka som barn i denna klädsel?

Är det så att vi inte längre förväntar oss att våra barn skall vara barn utan små vuxna?
Är de så att det helt enkelt är lättare om dom blir vuxna snabbt så vi slipper den jobbiga och besvärliga tidn med små barn?

Så här skrev jag i presentation av min utställning:

Hur länge är barn bara barn?
Blir inte barn vuxna lite för tidigt?
Man säger att barn skall bara barn, men är dom det?
Var går gränsen mellan att vara barn och att vara vuxen?
Klär sig barn som barn?
Kan de leka i sina korta kjolar och urringade linnen?
Varför använder barn smink?
Är de inte vackra som de är- eller är varje dag en teater?
Varför börja dricka alkohol när man fortfarande är ett barn?
Är man häftig för att man har sin första fylla redan som 14-åring?

Varför längtar du
till den dag då du ska fylla sju
Varför skynda på
när den tiden snart är här ändå
och det liv som du har
alla tusentals dar
passerar på ett litet kick
Så mens ditt hjärta slår an
passa på om du kan
fånga varje ögonblick

Första gången som du ska hålla nån i hand
Första gången som du ska kyssa någon man
Första gången som du är
riktigt kär
(Snart är den dagen här)
Första gången som du ska falla ner i gråt
Första gången som du ska tigga om förlåt
Första gången som du är
hopplöst kär

Du som inte än
börjat måla dig kring ögonen
tänt en cigarett
hört på Bowie eller Nazareth
fått ett streck i kemi
vart på kurs i Torquay
färgat håret blått
vart så full så du spytt
då din oskuld flytt
behöver inte ha så brått

Första gången som du ska hålla nån i hand
Första gången som du ska kyssa någon man
Första gången som du är
riktigt kär
(Snart är den dagen här)
Första gången som du ska falla ner i gråt
Första gången som du ska tigga om förlåt
Första gången som du är
hopplöst kär

Och plötsligt så har du nått fram till den dag
då du ligger och tänker som jag
Varför längtar du så,
när det går så fort ändå

Första gången som du ska hålla nån i hand
Första gången som du ska kyssa någon man
Första gången som du är
riktigt kär
(Snart är den dagen här)
Första gången som du ska falla ner i gråt
Första gången som du ska tigga om förlåt
Första gången som du är
hopplöst kär

Här kommer några porträtt bilder som jag gjorde i april i år.

Här är några bilder ur mini-projektet vi gjorde i slutet av år 2008.

Men jag har undertiden jag väntat på att datorn skulle tänka klart njutit av en underbar mugg te och läst "Goodnight Mister Tom", av Michelle Magrian.

Nu har jag äntligen fått hjälp att installera Lightroom, dock så kommer Photoshop dröja ett tag till.
Men här kommer i alla fall lite bilder från sommaren.

När Anna var här så fick jag använda hennes Nikon (D40?) hur mycket jag ville.

Tack för det Anna!


En Narr som skall ta sig igenom ringen han håller på att trä över huvudet.
Medeltidsveckan 2009 (v.32)


(Textil) Anna när hon var och hälsade på mig på "lilla Gotland" och vi var och åt middag på mejeriet i Stenkyrka med mina kompisar. Anna drack caffé latte, mot bättre vetande...

Jag är, av någon anledning, väldigt svag för speglingar av alla dess slag.

Bäst som vi satt där på restaurangen och hade trevligt och skulle till att beställa desserten, så blev det kyligt och vi bestämde att vi skulle flytt in. Väl inne så plockade jag fram Annas kamera oc h satte igång att "leka".

Då drogs mina blickar, som så ofta, till speglingen i fönstret. Ljusen som var tända bakom oss speglades i fönstret och jag satte igång att fota direkt.

Men det var ännu för ljust ute för att speglingen skulle bli tidlig. Jag försökte och försökt med allt för att det skulle bli som jag ville. Men tillslut tröttnade jag och gav upp.

Jag var med i det pågående samtalet ett tag istället, det hade jag naturligt vis inte varit under min korta med aktiva fotograferingsstund.

Men efter ca en halvtimme upptäckte jag till min förtjusning att det blivit mörkare ute och alltså blev speglingen tydligare.

Jag har så många bildidéer med speglingar, skuggor och reflektioner att jag knappt vänta tills jag får hålla en kamera i handen igen!

Huvudet kommer att sprängas inom kort om jag inte får göra något kreativt av idéerna inuti det!

Först ett glädjande meddelande, jag skall inom kort få hjälp att installera PS och LR!

Nu över till något annat glädgande.

Jag fick ett väldigt inspirerade samtal idag av en fd. lärare och god vän.

Erik ringde idag och hade lite tips på hur jag skulle kunna göra för att nå dit jag vill i livet. (Han hade läst mitt förra inlägg).

Tack för dit samtal, det var roligt att prata med dig en stund.

Jag har väldigt glad och uppåt och väldigt inspirerad efter samtalet. I morgon skall jag sätta mig och göra efterforskningar på bra organisationer att åka som volontär med!

Och när jag läste kommentarerna i min blogg blev jag så glad och rörd.

Jag blir så glad att det finns massa fina människor där ute som tänker på mig...

Jag saknar er alla från Forsa, och några av er har jag planer på att komma och hälsa på i oktober, ni som är kvar i Hälsingland.

Tack Aaaaana för dina fina ord, det känns bra att du tror på mig.

Och räkna med att jag kommer behöva din hjälp! :)

Jag hoppas snart bli stolt ägare av en Canon, jag också!

Jag skriver alla mina inlägg i ett skrivprogram först innan jag lägger upp dem på bloggen och jag gjorde en skrämmande upptäckt.

Programmet kan inte stava till Canon! Jag va bara tvungen att prova om den kunde Nikon, men nej.

Katastrof, ett program som inte kan kameramärken, det går utför med världen...

Nu är det dags att sova så att jag orkar en dag med efterforskningsarbete imorgon!

Tack alla ni fina människor som inspirerar mig att våga tro.

Och som hjälper mig att våga göra det jag drömmer om!

Tiden går snabbt när man har roligt heter det ju (den går snabbt ändå tycker jag), men nu skall jag göra en lite uppdatering tänkte jag.

Jag har slutat mitt sommar schema på jobbet, men har redan flera nya pass och extra timmar inbokade. Känns bra!

Jag har även tagit mig i kragen, och var igår inne på Komvux och skrev in mig på tre kurser, så jag skall plugga på lite drygt halvtid. Jag skrev in mig på Historia A, Engelska A (plugga upp mina betyg för att komma igång med engelskan och när jag är klar kanske fortsätta med B kursen) och så har jag skrivit in mig på Svenska C.

Vad har mer hänt sen "sist"?

Jag har blivit antagen till mönstring den 28-29 september.

Sen hoppas jag på att att få rycka in till Hemvärnets "mini lumpen" den 1 februari nästa år.

Men jag räknar med att det inte blir så, tror inte att jag kommer bli antagen pga mina trasiga knän.

Som jag förövrigt försöker få hjälp med. Jag har försökt flera dagar att få tag i någon på sjukhuset som jag kan beställa en tid hos, men det verkar tyvärr vara omöjligt, men skam den som ger sig...!

Jag vet inte om det var någon som såg den, men i fredags gick en jätte bra dokumentär om krigsfotgrafer på K special. Man kan gå in på http://svtplay.se/t/102869/k_special__krigsfotografer och se dokumentären om man inte har sett den eller vill se den IGEN!!

Tack Erik för att du skvallrade om att den skulle gå!

Jag blev ännu mer inspirerad och övertygad om att det är det jag vill göra.

Jag vill hjälpa, jag vill göra skillnad. Jag vill göra någonting. Jag vill inte bara sitta här hemma och se på när jag vet att jag kan göra något. Kanske inte mycket, men något.

Det jobbiga är att jag inte riktigt vet hur jag skall gå till väga för att komma dit jag vill.

När jag var på Komvux igår frågade hon om jag vill träffa en studie vägledare, men jag sa "Nej, det behövs inte. Jag vill bli krigsfotograf och några sådana kurser har ni nog inte."

hon skrattade och se att nej det hade dom ju inte...

Jag tror inte att det finns någon skola som har en utbildning som heter "krigsfotograf".

Så hur gör man då? Jag försöker att kolla upp allt möjligt på internet för att få information om allt möjlig. Jag skall börja lus läsa böcker på biblioteket nästa vecka. Jag har tänkt flytta dit och sova under en bokhylla. Och läsa allt jag kan om allt som finns som kan beröra ämnet. Men räcker det? Knappast. Jag lär inte bli krigsfotograf för att jag läst en miljon böcker om ämnet. Och inte blir jag i närheten av förberedd på vad som väntar heller.

Jag har i alla fall bestämt mig för att läsa bildjournalistik i Sundsvall till nästa höst.

En början i alla fall, och så hoppas jag verkligen på att få göra Hemvärns utbildningen!

Ibland känner jag lite som en följetong där den stora frågan är, kommer hon att klara det?

Och slut texten till varje program lyder

"Den som lever får se..."

Jag som tyckt att jag var ganska bra på planering.

Jag har förståt att det är inte så. För om jag vore det så hade jag inte lyckats att planera in alla mina vänner på besök samtidigt! Då har jag ändå fått säga nej till några som jag från början sagt ja till. Det var under en period som jag var väldigt disträ och inte riktigt visste vad jag svarade på och hur jag svarade...

Men jag tror jag har lyckats att reda ut allt och att alla kan få ett datum att komma hit. Det kommer bli hektiska sista veckor på Gotlands säsongen. Absolut kan jag ju ta hit gäster till ön efter säsongen, det kan vara trevligt att komma när ett börjar lugna av med turister och så, men många börjar plugga och kan inte komma senare och andra jobbar och kan bara komma under denna period.

Jag måste vara ganska skicklig som lyckats strula till det så...

Egentligen gör det inget att det är många som kommer på en gång, det är ju trevligt. Jag tror att dom flesta bara skulle tycka att det är kul att träffas igen (dom som kommer är kompisar från Forsa). Men jag bor ju hemma vid mamma och pappa ås jag måste visa lite hänsyn till dom. Men mamma tyckte att det var ok eftersom det inte var så länge...

Tack mamma!!!

Något som en människa längtar så starkt efter att det ibland gör ont i bröstet

kan vara samma sak som har skadat någon annan människa så starkt att det ibland gör ont i bröstet.

Den människa som längtar ser samtidigt den andra människan lida av just det den själv längtar efter.

Slutar man längta eller fortsätter man?

Det beror ju naturligtvis på vad det är man längtar efter, vad det är som skadat...

Att stå bredvid och se på när någon man älskar och som betyder mycket för en har det svårt

det kan vara det svåraste man någonsin har och kanske kommer att uppleva.

Känslan av vanmakt inför det faktum att man inte kan göra något handgripligen för att hjälpa

man kan heller inget göra för att skynda på processen av "tillfrisknande".

Man kan stå bredvid och hålla sitt löfte,

löftet om att man alltid kommer att finnas där även i den svåraste stund.

Det kan för den som står bredvid tyckas som "bara"

men för den som lider är det mycket stort och viktigt.

Att finnas där för någon när nöden är som störst kan tyckas självklart

men många står ensamma i livets svåraste stund.

Många blir svikna av dom som står bredvid,

betraktarna tycker att att det blir för mycket det blir för tungt.

Man väljer att svika.

Man kan inte tvinga någon att hjälpa andra, att finnas där och inte svika

men man bör tänka sig för innan man lämnar någon ensam i nödens stund.

Om man som betraktare tycker att det blir för mycket att det blir för tungt

tänk då, vad tycker inte den som måste ta sig igenom som måste stångas som måste kämpa sig förbi det tunga motstridiga hindret?

Man bör tänka sig för innan man lovar något,

lova inget du inte kan hålla är ett bra ordspråk som många kanske borde tänka på.

Längtan....

Hur kan det vara så att den starka längtan efter något som man ibland känner

kan ha skadat någon annan som en gång fick det som man själv längtar efter?

Längtan blir inte mindre

för det är inte säkert att om man själv får det blir lika sårad av det som någon annan kanske blivit.

Men blir det då ett förakt mot den som sårats?

Jag hoppas inte det.

Det finns många olika sorters kärlek

den starkaste är nog den mellan föräldrar och barn, mellan bröder och systrar, systrar och systrar mellan bröder och bröder.

Men underskatta aldrig kraften av kärleken mellan Riktiga VÄNNER!

För mig är skillnaden stor mellan kompisar och vänner.

Kompisar har man många. Dom träffar man och har roligt med. Kompisar är viktiga.

Men vänner är dom äkta, trogna, stöttande människorna som står bredvid dig i alla väder. Dom som aldrig sviker, som aldrig skulle vända dig ryggen när du behöver dom som mest. Som alltid vill ditt bästa och som alltid sträcker ut en hjälpande hand fast dom själva kanske skulle behöva en.

Vänner är dom som du alltid kan vända dig till och som du aldrig behöver skämmas inför. Vänner lyssnar och gör allt för att förstå. En vän kan du ringa till och be om hjälp fast det gått många år.

Tiden går men vännerna består.

Kontakten med kompisar måste du underhålla för att den skall bestå.

När jag gick i skolan trodde jag aldrig att jag skulle få så många vänner i mitt liv.

Men allting förändras och jag har hittat många människor som jag kallar mina vänner.

Jag hoppas att dom vågar kalla mig det också.

Ibland är det så typiskt att man låter någon annan kör bilen, och man själv bara sitter bredvid.

Jag, mamma och pappa var på väg hem från stan nu ikväll. Pappa körde och jag satt bredvid, mamma var placerad i baksätet...

Kan ni gissa vad vi kör förbi?

En räv som gick och nosade helt lugnt och oberörd av allt annat. Den gick på en lite grus parkering en bit in från stora vägen. Jag blir helt exalterad och sitter bokstavligen och hoppar i sätet. Jag upprepar gång på gång,

"Det var en räv, det var en räv! Den bara gick där! Den bara nosade och brydde sig inte om något annat."

Pappa säger bara helt lugnt,

"Vad skall vi göra åt det då?"

Och så körde han vidare...!

Han förstår tydligen inte det där med att man måste fota allt man ser!

Hade ju faktiskt en lite "kompaktis" med mig!

Försåt, vilka bilder det hade blivit!

Men istället så fick jag bara sitta där i bilen och hoppa och sen känna exalteringen förbytas i frustration. Men den höll jag för mig själv. Inte värt att börja diskutera i bilen, han hade ändå inte vänt tillbaka. Och om han hade det så hade räven säkert varit långt därifrån vid det laget...

Vilka ord använder man för att på ett bra sätt profilera sig själv och göra sig intressant?

Jag funderar och funderar och försöker komma fram till hur jag skulle göra en bra presentation av mig själv för att fånga andras intresse. Det är faktiskt ganska svårt när man är ovan...

Antar att det blir lättare när man gjort det några gånger, men första gången är tuff. Blir inte lättare av att man har press på sig att prestera något, men jag kommet väl på något förr eller senare. Hoppas förr snarare än senare!

Nu måste jag sova så att jag orkar stiga upp i morgon och jobba ett dygn. När jag sen går av det passet skall jag vara barnvakt åt min syster dotter och sen blir det förhoppningsvis några timmars sömn innan det är dags att gå på och jobba ett pass till. Sen är jag ledig att dygn och sen jobba igen. Ser fram emot onsdag morgon! Då kan jag äntligen få vila ut lite! Då är jag ledig några dagar...

Ha en bra kväll och natt

De här stackars norrmännen får stå ut med mycket i historieväg.

Men här kommer en sann historia som omväxling.

De var tre stycken och hade funnit ett spår i skogen.

"Det där är ett älgspår" sa den ene.

"Jag är nästan säker på att det är ett hjort spår"sa den andre.

Den tredje funderade en stund men hann inte säga något innan tåget körde över dem.

Denna sanna historia dedicerar jag till Terje Hellesø...

Hur skall man göra för att rädda jordklotet?

Om människor är så lata att dom inte ens ids att sortera sopor. Hur skall vi då kunna åstadkomma större lösningar för att rädda den planet vi människor har dömt till undergång?

Är det inte vårat ansvar att rädda något vi håller på att sakta men säker kväva till döds?

Jag vet att jag inte är någon hjältinna i denna fråga, men jag gör i alla fall något. Jag sorterar soporna, jag försöker att inte konsumera i onödan och jag försöker att tänka mig för hur mycket jag använder bilen.

Men det verkar som om det finns människor som ännu inte har förstått vad det är vi människor håller på med. Att vi faktiskt förstör den jord vi själva lever på och av...

Men hur kan man ha missat att förstå vad det är som händer? Struntar man bara i vad som sägs och anser att det inte rör dom? Hur kan det rimligen inte röra någon enda människa på denna jord?

Jag får panik när jag tänker på en film jag såg. Den handlade om miljön och miljöpåverkan.

Där berättade dom hur många jordklot vi skulle behöva för att kunna fortsätta leva som vi gör idag. I Sverige tror jag vi skulle behöva ett eller om det var två jordklot till för att kunna fortsätta som vi gör idag. Hela värden skulle behöva jorden och ytterligare sju jordklotet till för att kunna fortsätta som vi gör!

Ibland önskar jag att människan aldrig funnits. Då hade vi inte kunnat förstöra så mycket som vi gör! Vi förstör i princip allt vi tar i. Vi förstör miljön, vi utrotar djur som funnit på den här planeten många tusen år före oss, vi anser oss ha rätten att bestämma vem och vad som har rätt att lev och existera.

Vad ger oss rätt att döma och bedöma?

Dom flesta människor tycker att det trots allt är fel att döda människor, varför är det då inte fel att döda djur och växter?

Folk säger att djur kan inte prat så dom har ingen rätt att lev, dom är bara dum och korkade.

Till det vill jag bara säga; håll käften och lyssna så kommer ni att märka att dom kan prata. Inte det språk vi pratar, men dom pratar. Om du är öppen för att vad dom vill säga så kommer du att förstå!

Men växter kan inte prata och dom har definitivt inga känslor!

Om du ställer dig tyst mitt ute i skogen så kan du känna att skogen lever!

Många tycker säkert att jag är knäpp, men jag anser att djuren och även växterna har precis samma rätt som vi.

Varför behandla liv olika? Liv som liv, eller?

Jobbat två pass på egen hand. Jag har blivit godkänd av den jag jobbar med. Jag har skapat ett förtroende, tillit och trygghet. Visat att jag klarar jobbet och att det inte finns anledning till misstro eller oro.
Känns bra, ser fram emot resten av sommaren nu!

"Det är bättre att sitta upp

än att ligga ner

eftersom det är lättare att

lägga sig ner när man sitter

än att resa sig upp

när man ligger!"

Tips, utmana dig själv!

"Man ska inte bli

nedslagen av

motgångar.

Det vill säga,

såvida de inte

drabbar en själv!"

Tips, lär dig av dom och

se till att dom inte inträffar igen!

Även idag är det en strålande dag på Gotland och jag skall snart bege mig ut till Fårö med några kompisar.

Njut av dagen ni med!

Trots mitt nederlag i helgen så är jag ganska hoppfull inför framtiden.

Jag fick jobb bara sådär hux flux. En av personerna jag var på seminarium med i helgen undrade vad jag hade för planer för sommaren. När jag svarade att jag inte fått något jobb fast jag hade sökt mycket så sa han: jag har jobb till dig, kan du börja på måndag?

Så så snabbt gick det när jag fick jobb om personlig assistent. Började mitt intro. i måndags, träffade brukaren och var med några timmar. Har varit med några timmar varje dag, och det känns jätte bra!

Börjar jobba själv på onsdag. Det känns lite nervöst, men det kommer att gå jätte bra!

Även om det är ett sommar jobb på samma sätt som tidigare sommar jobb så känns det som om det här är på riktigt. Känns mer meningsfullt än att laga mat åt lata, otacksamma och otrevliga turister och i vissa fall även gotlänningar!

Jag kommer att jobba dygn så jag kommer kanske inte att uppdatera bloggen så ofta under sommaren, men jag skall göra mitt bästa.

Nu skall jag gå och sova en stund. Är så fruktansvärt förkyld så det blir nog inte mycket midsommar firande för min del...

En sak till innan jag slutar. Jag har tagit ett steg till mot min karriär som dokumentär krigsfotograf. Jag har anmält mig till Hemvärnets minilumpen. Jag får veta någon gång i augusti om jag får mönstra, om det blir så så är det mönstring i september troligen och efter det någon gång får jag veta om jag kommer in... inryckning sker 1februari och muck 30 april. Hoppas jag kommer in!

Efter det skall jag förhoppnings vis fortsätta med utlands tjänst...

hoppas mina planer klaffar!

Ha en fantastisk midsommar allihop!

Om du tänker dig ditt liv som en bil. Vem kör bilen? Du eller någon annan?

Vem är det egentligen som bestämmer i dit liv, bestämmer du själv eller låter du andra bestämma?

Följer du strömmen, hoppas du på den lyckliga slumpen, förlitar du dig på att andra tar steget åt dig?

Fram tills i helgen har jag låtit någon annan köra min bil. Jag har suttit som passagerare och förlitat mig på föraren. Ibland har jag till och med suttit i baksätet eller i bagageluckan och kanske till och med sovit. Men med tiden har jag blivit mer medveten om det och i alla fall flyttat fram till passagerarsätet. Och mer och mer blivit en krävande passagerare som hela tiden kommenterar förarens körning. Men ändå stannat på passagerarplatsen. Men i helgen fick jag nog efter att föraren av min bil krockade...

Jag litade på att någon annan skulle ta initiativet till en första konversation. Personen närmade sig och det var tydligt att det var min tur att ta nästa steg, att prata.

Men då var jag en lugn passagerare och litade på att föraren, i det här fallet den andra personen, skulle sköta allt och att jag inte behövde anstränga mig utan att det hela skulle bli bra ändå.

Personen gav upp eftersom jag aldrig skred till verket och tog kontakt!

Personen gick sin väg och jag kanske aldrig kommer att få träffa honom igen!

Jag satt på passagerarsätet och såg på medan min förare krockade!

Skadorna blev stora.

"Det finns två sätt att lära sig på, det lätta och det svåra.

Det lätta är att lyssna på andra.

Det svåra är att prova själv"

Jag valde det svåra, och jag ångrar det!

Men nu vet jag att jag aldrig kommer att göra om det igen.

Önskar bara att jag hade kommit på det tidigare så att jag inte sumpat det här...

För att återknyta lite till gårdagens inlägg.

Jag gjorde några fantastiska bilder på haren jag såg medan jag bloggade. Bilder som ni aldrig kommer att få se, för dom sitter på näthinnan och kommer aldrig att publiceras eller ens framkallas... jag gjorde dom med ögongen. Jag och hundarna var ute på promenad, vi har knappt mer än lämnat tomten när jag får se den ståtliga haren igen. Jag har kameran på axeln men det var ingen idé att ens tänka tanken att fotografera. Den ena hunden var lös och våra hundar är jakthundar... jag var ju tvungen att hindra Ricco från att upptäcka och börja jaga detta fantastiska djur. Så det blev många bra bilder, men bara i mitt huvud tyvärr.

Jag läste i en dassbok en gång ett citat som jag inte fören nu har förstått fullt ut.

"Den som går längs en rak linje kommer tillbaka till där den började."

Att gå längs en rak linje genom livet kan tyckas behagligt. Inga oväntade vändningar, inga oförutsedda händelser, bara en rakt ut stakad väg. Enkelt. Eller? Vad har livet för innehåll då?

Man blir aldrig starkare, man stöter inte på några utmaningar, men får inga nya erfarenheter. Det måste vara ett tråkigt liv. Det är mot gångar som stärker, med gångar som lyfter, uppförsbackar som bromsar nedförsbackarna så att det inte går för fort. Dessa berg och dalbanor är till för att stärka oss som människor. Ibland är det tungt och man tycker att livet är orättvist. Men när man kommit igenom det så ser man på livet med andra ögon, men drar lärdom av det som finns att lära i det som hänt och man kan fortsätta framåt med ny erfarenhet i den berömda "ryggsäcken".

Sensmoralen i detta är: underskatta aldrig en dassbok. Jag har läst mycket i denna dassbok som jag nu förstår innebörden av mer och mer...

Ja, då har jag gjort det också. Inte var det farligt heller! Ingen som bet mig och ingen som slog mig!

Jag har ringt till GA och frågade om dom behöver en fotograf. Jag fick ett nej, men jag skulle ändå skicka ett personligt brev och några arbetsprover så att dom hade det ifall något oförutsett inträffar och dom råkar behöva en fotograf.

Tack Terje!

Jag skall även ringa till GT senare, försökte men det var ingen som svarade.

Är det inte konstigt att man måste ha någon som säger till en vad man skall göra för att man skall göra det. Det är tur att jag har några sådana underbara människor i min omgivning som petar på mig ibland och om det inte hjälper sparkar på mig för att jag skall vakna. Men jag känner att jag växer mer och mer. Så förhoppningsvis så räcker det snart med att jag petar och sparkar på mig själv snart!

Jag skall följa Roberts kloka ord

Sluta sluta, Börja börja!

Jag slutar aldrig att förvånas över hur många hur många kloka människor det finns där ute.

Jag blev förvånad när jag kom till Forsa och jag fortsatte att förvånas under året. Jag fortsätter att förvånas när jag träffas kloka människor här hemma på ön. Inte för att folk är knäppa och korkade i mina ögon, absolut inte! Men jag har nog aldrig direkt letat på djupet hos andra människor förut...

Jag har märkt att om man gör det så får man ofta enormt mycket tillbaka!

NEJ!!!!!!!!

Jag förstår inte! Varför?

Oj, förlåt mig mitt utbrott!

Men det sprang just förbi en ståtlig hare ute på vägen. Tror ni jag hade någon kamera här? Nej.

Och även om jag hade haft det så hade det varit fel objektiv! Suck!

Men den var fin, kan jag berätta för er som tyvärr inte fisk se den!

Nu skall jag gå en promenad med hundarna och kameran följer med, det kan ni vara lugna för!

Ha en bra dag.

Det skall jag ha nu när solen äntligen är på väg fram!

Att lämna något bra och gå mot något diffust är en väldigt jobbig process.
Att ha varit på en plats och levt ett liv som man trivts med och som man aldrig vill lämna, men som man måste lämna resulterar i en tung period av att vänja om sig. Att ha lämnat något bra och sedan komma tillbaka till något gammalt kan resultera i en känsla av utanförskap, en känsla av att inte längre passa in i något som man tidigare varit en stor del av.

Känslan av att inte passa in kan göra en avtrubbad, oinspirerad och trött på livet.

Men man får inte låta dessa negativa känslor ta över! Man måste kämpa emot och över vinna känslorna, man måste ta kommandot över känslolivet och låta den positiva delen av hjärnan styra.
Om man gräver ner sig och låter andra ta över så blir det en lång väg upp igen. Då är det bättre att själv ta kommandot direkt.

Frågan är bara, hur man gör det?

Ibland kan det kännas så lätt och självklart att bara köra på sitt race, men så helt plötsligt blir det så svårt igen.

Men att vara medveten om problemet, medveten om att man kommer att gå under om man inte själv gör något åt saken, är nog en bra början!

Här är min vän Sandra Tysk!

En underbar människa som har betytt mycket för mig under året. Hon är en inspirations människa till tusen. Hon har peppat i alla lägen då det behövts och man har oftast inte behövt säga något hon förstår ändå.

Sandra är klassens naturfotograf och hon är en mycket skicklig sådan. Det är tack vare henne jag varit ute och fotat ugglor, letat rådjur och renar, och nu då fotat rävar. (Det var Anna som berättade vart dom finns, men Sandra har tagit initiativen till alla besök hos dessa små söta varelser).

Jag ville bara lyfta fram henne lita så att hon förstår hur mycket hon och hennes ord har betytt för mig!

Du är en fin människa och en underbar vän som jag kommer att anstränga mig för att ha kvar!


Här riktar hon in kameran så att hon får rätt utsnitt och hoppas på att
räven kommer in i bild.


Sen väntar man...


Hmmm... hade jag nu ställt in allt rätt?


Sen väntar man och väntar och...

Den här dagen fick hon inga bilder, men skam den som ger sig!

Dagen har varit väldigt intressant och givande. Det är den alltid när man har Terje.

Han kan också, liksom Sandra, konsten att inspirera och peppa. Allt han säger är inspirerande, man blir så full av energi och inspiration när man sitter där, att man vill springa därifrån och börja göra något för att få utlopp för alla tankar och idéer. Men samtidigt vill man sitta kvar och lyssna och man vill inte att han skall sluta prata.

Vart skall jag få alla kloka ord och tankar ifrån när vi slutar?

Säga vad man vill om norrmannen ifråga, men han är klok och han kan sin sak!

Naturfotograf Terje Hellesø

Hellesø Photography