marielldahlstrom

Jobbat två pass på egen hand. Jag har blivit godkänd av den jag jobbar med. Jag har skapat ett förtroende, tillit och trygghet. Visat att jag klarar jobbet och att det inte finns anledning till misstro eller oro.
Känns bra, ser fram emot resten av sommaren nu!

"Det är bättre att sitta upp

än att ligga ner

eftersom det är lättare att

lägga sig ner när man sitter

än att resa sig upp

när man ligger!"

Tips, utmana dig själv!

"Man ska inte bli

nedslagen av

motgångar.

Det vill säga,

såvida de inte

drabbar en själv!"

Tips, lär dig av dom och

se till att dom inte inträffar igen!

Även idag är det en strålande dag på Gotland och jag skall snart bege mig ut till Fårö med några kompisar.

Njut av dagen ni med!

Trots mitt nederlag i helgen så är jag ganska hoppfull inför framtiden.

Jag fick jobb bara sådär hux flux. En av personerna jag var på seminarium med i helgen undrade vad jag hade för planer för sommaren. När jag svarade att jag inte fått något jobb fast jag hade sökt mycket så sa han: jag har jobb till dig, kan du börja på måndag?

Så så snabbt gick det när jag fick jobb om personlig assistent. Började mitt intro. i måndags, träffade brukaren och var med några timmar. Har varit med några timmar varje dag, och det känns jätte bra!

Börjar jobba själv på onsdag. Det känns lite nervöst, men det kommer att gå jätte bra!

Även om det är ett sommar jobb på samma sätt som tidigare sommar jobb så känns det som om det här är på riktigt. Känns mer meningsfullt än att laga mat åt lata, otacksamma och otrevliga turister och i vissa fall även gotlänningar!

Jag kommer att jobba dygn så jag kommer kanske inte att uppdatera bloggen så ofta under sommaren, men jag skall göra mitt bästa.

Nu skall jag gå och sova en stund. Är så fruktansvärt förkyld så det blir nog inte mycket midsommar firande för min del...

En sak till innan jag slutar. Jag har tagit ett steg till mot min karriär som dokumentär krigsfotograf. Jag har anmält mig till Hemvärnets minilumpen. Jag får veta någon gång i augusti om jag får mönstra, om det blir så så är det mönstring i september troligen och efter det någon gång får jag veta om jag kommer in... inryckning sker 1februari och muck 30 april. Hoppas jag kommer in!

Efter det skall jag förhoppnings vis fortsätta med utlands tjänst...

hoppas mina planer klaffar!

Ha en fantastisk midsommar allihop!

Om du tänker dig ditt liv som en bil. Vem kör bilen? Du eller någon annan?

Vem är det egentligen som bestämmer i dit liv, bestämmer du själv eller låter du andra bestämma?

Följer du strömmen, hoppas du på den lyckliga slumpen, förlitar du dig på att andra tar steget åt dig?

Fram tills i helgen har jag låtit någon annan köra min bil. Jag har suttit som passagerare och förlitat mig på föraren. Ibland har jag till och med suttit i baksätet eller i bagageluckan och kanske till och med sovit. Men med tiden har jag blivit mer medveten om det och i alla fall flyttat fram till passagerarsätet. Och mer och mer blivit en krävande passagerare som hela tiden kommenterar förarens körning. Men ändå stannat på passagerarplatsen. Men i helgen fick jag nog efter att föraren av min bil krockade...

Jag litade på att någon annan skulle ta initiativet till en första konversation. Personen närmade sig och det var tydligt att det var min tur att ta nästa steg, att prata.

Men då var jag en lugn passagerare och litade på att föraren, i det här fallet den andra personen, skulle sköta allt och att jag inte behövde anstränga mig utan att det hela skulle bli bra ändå.

Personen gav upp eftersom jag aldrig skred till verket och tog kontakt!

Personen gick sin väg och jag kanske aldrig kommer att få träffa honom igen!

Jag satt på passagerarsätet och såg på medan min förare krockade!

Skadorna blev stora.

"Det finns två sätt att lära sig på, det lätta och det svåra.

Det lätta är att lyssna på andra.

Det svåra är att prova själv"

Jag valde det svåra, och jag ångrar det!

Men nu vet jag att jag aldrig kommer att göra om det igen.

Önskar bara att jag hade kommit på det tidigare så att jag inte sumpat det här...

För att återknyta lite till gårdagens inlägg.

Jag gjorde några fantastiska bilder på haren jag såg medan jag bloggade. Bilder som ni aldrig kommer att få se, för dom sitter på näthinnan och kommer aldrig att publiceras eller ens framkallas... jag gjorde dom med ögongen. Jag och hundarna var ute på promenad, vi har knappt mer än lämnat tomten när jag får se den ståtliga haren igen. Jag har kameran på axeln men det var ingen idé att ens tänka tanken att fotografera. Den ena hunden var lös och våra hundar är jakthundar... jag var ju tvungen att hindra Ricco från att upptäcka och börja jaga detta fantastiska djur. Så det blev många bra bilder, men bara i mitt huvud tyvärr.

Jag läste i en dassbok en gång ett citat som jag inte fören nu har förstått fullt ut.

"Den som går längs en rak linje kommer tillbaka till där den började."

Att gå längs en rak linje genom livet kan tyckas behagligt. Inga oväntade vändningar, inga oförutsedda händelser, bara en rakt ut stakad väg. Enkelt. Eller? Vad har livet för innehåll då?

Man blir aldrig starkare, man stöter inte på några utmaningar, men får inga nya erfarenheter. Det måste vara ett tråkigt liv. Det är mot gångar som stärker, med gångar som lyfter, uppförsbackar som bromsar nedförsbackarna så att det inte går för fort. Dessa berg och dalbanor är till för att stärka oss som människor. Ibland är det tungt och man tycker att livet är orättvist. Men när man kommit igenom det så ser man på livet med andra ögon, men drar lärdom av det som finns att lära i det som hänt och man kan fortsätta framåt med ny erfarenhet i den berömda "ryggsäcken".

Sensmoralen i detta är: underskatta aldrig en dassbok. Jag har läst mycket i denna dassbok som jag nu förstår innebörden av mer och mer...

Ja, då har jag gjort det också. Inte var det farligt heller! Ingen som bet mig och ingen som slog mig!

Jag har ringt till GA och frågade om dom behöver en fotograf. Jag fick ett nej, men jag skulle ändå skicka ett personligt brev och några arbetsprover så att dom hade det ifall något oförutsett inträffar och dom råkar behöva en fotograf.

Tack Terje!

Jag skall även ringa till GT senare, försökte men det var ingen som svarade.

Är det inte konstigt att man måste ha någon som säger till en vad man skall göra för att man skall göra det. Det är tur att jag har några sådana underbara människor i min omgivning som petar på mig ibland och om det inte hjälper sparkar på mig för att jag skall vakna. Men jag känner att jag växer mer och mer. Så förhoppningsvis så räcker det snart med att jag petar och sparkar på mig själv snart!

Jag skall följa Roberts kloka ord

Sluta sluta, Börja börja!

Jag slutar aldrig att förvånas över hur många hur många kloka människor det finns där ute.

Jag blev förvånad när jag kom till Forsa och jag fortsatte att förvånas under året. Jag fortsätter att förvånas när jag träffas kloka människor här hemma på ön. Inte för att folk är knäppa och korkade i mina ögon, absolut inte! Men jag har nog aldrig direkt letat på djupet hos andra människor förut...

Jag har märkt att om man gör det så får man ofta enormt mycket tillbaka!

NEJ!!!!!!!!

Jag förstår inte! Varför?

Oj, förlåt mig mitt utbrott!

Men det sprang just förbi en ståtlig hare ute på vägen. Tror ni jag hade någon kamera här? Nej.

Och även om jag hade haft det så hade det varit fel objektiv! Suck!

Men den var fin, kan jag berätta för er som tyvärr inte fisk se den!

Nu skall jag gå en promenad med hundarna och kameran följer med, det kan ni vara lugna för!

Ha en bra dag.

Det skall jag ha nu när solen äntligen är på väg fram!

Att lämna något bra och gå mot något diffust är en väldigt jobbig process.
Att ha varit på en plats och levt ett liv som man trivts med och som man aldrig vill lämna, men som man måste lämna resulterar i en tung period av att vänja om sig. Att ha lämnat något bra och sedan komma tillbaka till något gammalt kan resultera i en känsla av utanförskap, en känsla av att inte längre passa in i något som man tidigare varit en stor del av.

Känslan av att inte passa in kan göra en avtrubbad, oinspirerad och trött på livet.

Men man får inte låta dessa negativa känslor ta över! Man måste kämpa emot och över vinna känslorna, man måste ta kommandot över känslolivet och låta den positiva delen av hjärnan styra.
Om man gräver ner sig och låter andra ta över så blir det en lång väg upp igen. Då är det bättre att själv ta kommandot direkt.

Frågan är bara, hur man gör det?

Ibland kan det kännas så lätt och självklart att bara köra på sitt race, men så helt plötsligt blir det så svårt igen.

Men att vara medveten om problemet, medveten om att man kommer att gå under om man inte själv gör något åt saken, är nog en bra början!